Intervjuer

Du har haft några jobbiga upplevelser som gett sår i själen, kan du berätta lite?

Jag borde inte ha haft problem. Jag var ju levnadsglad. En ung utforskande konstnär. Är man född så, som konstnär, det är omöjligt att bli av med så det finns alltid där. Det är en del av jaget.

Det kom en del artiklar om min konstnärskap, redan efter ett par år i Sverige. Då i Kristianstadsbladet. Sen blev det en del framträdanden innan jag försvann men jag fortsatte vara aktiv och utforskande mer än någonsin. En annan livstil har aldrig attraherat mig.

Jag var gift, hade fin bostad, verkade som konstnär, sen en kväll sa jag, fuck it och gjorde ett försök att dra härifrån. Jag bar på svårbegripliga känslor som jag inte kunde leva med. Det är prövningar som förgör eller förändrar en. Jag brukade försvinna ibland. Jag reste bort en månad ibland flera gånger om året. Jag planerade att resa runt Afrika och skildra livsstil. Jag minns när jag fick spruta mot gulsot och någon annan otrevlig sjukdom. Det var i Malmö vid Värnhemstorget.

Efter en resa så hamnade jag i Bosnien. Att fotografera i krig har tilltalat mig sen länge. Jag är ju konstnär och därav skapande nyfiken. Jag slutade upp där som sjukvårdare eller frivilligassistent. Jag hjälpte till med allt möjligt som städning, ibland servering, byta lakan och diverse saker. Vi blev beskjutna. Jag har ärr efter två splitter i ryggen. Jag log på marken paralyserad, jag fick knappt luft. Det kändes som att någonting slet själen ut mig för en stund och den vibrerade utanför kroppen, en decimeter ifrån. I samma ögonblick trodde att jag var dog nu. Någonting kändes skumt.

Den saken kunde jag inte prata om i decennier. Jag hade ingen aning om vad ptsd är heller. Det blev alltmer komplicerat. Det var kanske en flykt undan en känsla som min mor gav mig. Konstant fruktan. En sadistisk mor. En sån som valde ut en att plåga och ställa in sig hos andra. Det enda jag minns av henne är rädsla. Har hon gjort något bra så har den mattats bort av allt ont. Jag utsattes för mycket ont. Jag minns hur hon bar med sig en mörk höstnatt mot motorvägen för att döda mig. Samtidigt utvecklade jag en egen värld parallellt med det onda, den världen var kreativ, ljus. Det blev krockar i mig senare. De saker jag har upplevt hade knäckt vilket normalt barn som helst idag. De knäckta finns. De bär inom sig en skräck som jag inte önskar någon. Om man försöker förtränga det så reagerar hela kroppen. Man får inte luft, man kvävs. Det är som att drunkna och brinna samtidigt. Särskilt när man drabbas av den känslan i en situation där det vore olämpligt med en scen.

Det räknas inte som sjukdom, det är ett tillstånd där kroppens celler har pressats till ytterligheter dvs i survival mode eller battle mode och har stannat där. Jag har ägnat åratal av djupt forskande på att kartlägga, förstå och bota det. Rättare sagt inte bota utan omprogramera eller lära konsten att arbeta med det i absolut harmoni. Ett tillstånd av absolut vishet, en plats för absolut sinnesro. Jag är närmare svaret men fortfarande en bit ifrån. Det är alltså en strävan.

Det ger mig mindre tolerans. Tänk dig att släppa loss en person med adhd på en som med mig som har ptsd och fokuserar på skapande. Det blir enorm krock. Jag som fokuserar mig och mäter tiden i utveckling. Tid har alltid varit så för mig. Jag vill göra det fokuserat, rutinerat, exakt, perfekt och all förväntningar på mig själv som jag bara kan. Det vill jag göra i lugn och ro. Att till exempel umgås med en adhd person som går loss. Det blir abstrakt tomt i mina ögon. Intetsägande och slöseri med tid. Mycket obekvämt och pressande som sagt men bara så länge personen inte är insatt i professionella sammanhang som kan bidra till mitt eget skapande. Det är så även om personen i fråga är sympatisk. Vissa människor utlöser ptsd attack i mig, det triggas igång. Som tur har jag vägledare idag som försöker ta ner mig på jorden igen. Det är lite som i Jack Nicholson filmen, Anger Management, Goosfraba eller något magiskt ord för att öva på självbehärskning. Den här ptsd grejen gör att man är mindre eller inte är kompatibel med andra människotyper. Det är som det är och jag övar på att eftersträva sinnesro. Det är också en paradox för att jag var tvungen att utforska verkligen det mesta. Systembyten som gamla kommunismen, frihetschocken, glädje och obegripliga tragedier, resa i döden. Det blir en hel del att sortera. Samtidigt försöka etablera sig och eftersträva att bli en vanlig trygg människa, det gick aldrig. Det medförde bara mer sorg men också andra perspektiv.

Jag hade fru, ett liv, jag var kunnig i många saker, inreda med smak, leva ett liv jag drömde om men innerst inne var jag inte närvarande. Jag klarade inte av det och plötsligt bestämde mig för att vilja dö. Jag kände inte fruktan. Jag var inte ledsen utan mer likgiltig. En sorts acceptans som inte skrämde mig. Jag var inte rädd.

Jag förstod vad samurajen känner i samma ögonblick fast på sitt sätt. Det var med den känslan jag ville inträda och en ödmjuk önska om en speciell vision, ens om bara för ett ögonblick, bara så att jag försvinner med vetskap om att de finns. Den sortens djupa kärlek och bottenlösa längtan. Hela mitt liv för ett ögonblick. Så blev det inte.

Så jag har antagligen levt med ptsd sen mina tidiga år. Jag såg kött smälta från min underarm, jag minns läkaren framför mig redan som lite över 1 år gammal, sedan oavbruten avsky mot mig. Jag förstår inte hur jag klarade av det hela. De människor jag träffade eller har varit mina partners förstod aldrig vad det var och varför. Jag visste inte heller. Jag sökte hjälp självmant. Jag ville veta. Läkaren varnade mig för att det kommer att göra ont. Jag var kaxig, jag ställde mig frågan i mina tankar, vad mer kan göra ont.

Läkaren hade rätt. Jag bestämt ville inte ha mediciner. Det kändes som att dra ut tand utan bedövning, inte rycka ut snabbt. Dra ut den sadistiskt sakta. Också vrida på tanden lite här och var. Jag ringde upp min terapeut ibland mellan 20-40 gånger per natt på hans telefonsvarare. Jag vrålade ord som jag var fruktansvärt ledsen för när vi träffades öga mot öga. Jag var verkligen ledsen. Processen har pågått i månader. Jag förstod inte vad som hände med mig. Alla mina celler skrek samtidigt. Det var som en kraftig tinnitus i alla celler. Ptsd påverkar fysiskt. Jag kan inte få psykos idag. Jag lärde mig hantera det och idag känns ingenting. Den uteblir. Jag lider inte heller av ångest, jag är ju en aktiv människa och sitter aldrig med frågetecken utan det är något abstrakt som är minst lika kraftig och har negativa effekter. Det ger mig inte heller självmordstankar eller självskadebeteende till exempel med skärningar. Tillståndet är otroligt krävande. Den kräver lugn, positiv stimulans, syfte. Och i mitt fall driver denna känsla kreativiteten framåt i mig utan att vila en sekund. Det är som att bli knuffad framåt av tusentals människor och vara rädd för att ramla.

Jag har aldrig kunnat sluta verka för kreativitet, konst.

Endel får en nära-döden-upplevelsen, hur var det för dig, om du minns något från händelsen?

Jag hade minnen som var för tunga. Det var en urladdning. Det var ingenting jag heller planerat. Jag minns det som om det hände igår. Jag hade en diffus tanke, en liten önskan i sista ögonblicket. Att få åter få se två gamlingar som var redan på plats. Så blev det inte. Det var helt annorlunda än på film. Det var som en dröm med tre markanta faser. Scener och illusioner. En ultimat tripp, när kroppen möter sina specialhormoner avsedda för döden samtidigt som att sinnet någonstans är vaken mitt i det hela men så dolt att det märks absolut inte. Jag kom på i sista sekunden att jag hade ett liv och någonting inte stämde. Då jävlar, jag flög tillbaka till livet med en obeskrivlig kraft och hastighet. Upplevelsen kändes utomjordisk.

Det blev några intervjuer i amerikansk media. Jag har beskrivit själva illusionen såhär. Det känns som en markant och logisk del av mig. Det var svårt att komma tillbaka och ha det som perspektiv här i vanliga livet. Det är fortfarande så. Alltså perspektivet, utökat till en bit in i evigheten. En ny referenspunkt. En ny känsla. Efter den upplevelsen vill jag bara vara här och nu, och vara så jordnära som möjlig. Tillståndet är känsligt för negativ yttre distraktion. Som ungefär när man första gånger får orgasm med någon. Ingenting blir sig likt efteråt, frågor besvarades och definitivt inte kan man eller vill man klassa sig själv till oskuld. Det är lite så det känns, att leva vidare här med så många oskulder runtom mig. För att reda ut syftet med min mening så förstärker jag med att i sammanhanget det är inte fel att vara oskuld. Ni som inte har dött än, ni ska vara glada. Det enda jag kan säga är att det blir en skruvad upplevelse så länge det varar.

Nu till min vision.

I slowly faded away. I had all my senses open. Just like in a dream but much clearer and more intensive. I ended up in an orange void. The sphere felt peaceful and endless.

The void empty except for the glittering endless orange atmosphere. I felt how it talked to me without a voice. After a while, I faded into the next scene. I found myself in a bright place, like a shiny flat desert.

It was the first time I saw my body. I was naked as I was born. I started walking in one direction. I do not know how long I walked, maybe days or weeks or even longer. I felt neither hunger nor thirst.

After a while, I saw a small dark dot on the horizon. I remember how I hurried there. I was hoping for my rescue. The Deep Dream When I arrived, I found an older woman lying on the ground. She whispered to me. Please give me water; I am dying.

It hurt to see her suffer. It hurt even more that I could not help her. I had nothing, and the surroundings were empty. What should I do, I asked myself. I immediately got a clear answer that echoed throughout my soul.

It said to me,

”Feel because you have a heart.
Think because you have a mind.
Act because you have hands.”

Without thinking, I knew what to do.

I felt the pain in the depths of my heart, like a bottomless spring. I constructed a tool in my mind and shaped a cup with my hands.

My heart opened itself, and I cried so much in my hands until I filled them with tears. I fell to my knees and put my hands to the woman’s lips and said calmly to her, drink, and live.

After this was happening, I suddenly found myself in a dark tunnel strapped to a plate, and next to me stood some strange creatures.

They just stood next to me as sculptures. I looked up, and I saw a double door at the end of the tunnel with a round window in the middle with bright light.

There was no air in the tunnel, just transparent jelly. When I tried to breathe, I get panic. My life outside flashed up in my mind. It felt like I was drowning and tore myself away with unimaginable force from the plate.

I flew up with my fist in front and hit a hole at the top of the tunnel. I woke up in an ambulance and tried to tell the paramedics that I am all right. They answered that they could not hear me; I was in cramps.

Vad tror du kom först, cannabis eller människan?

🙂

Hasch inkörsport till tyngre droger, eller hasch som inkörsport till livet? Vad tror du?

Hash kan vara en inkörsport, precis som alkohol, cigaretter, mediciner och allt annat till missbruk. Allt kan användas destruktivt beroende på vem som använder det. Jag skulle inte klassa hasch som inkörsport utan jämställer det med öl.  Det vill säga, en klass för sig.

Det uppstår många myter bland sanningar. Man har fått till ett ord. Det blir som en masshypnos bara man uttalar ordet.

Cannabis är ju en ren naturmedel. Det är inte så som i gamla propagandafilmer att man hoppar ut genom fönstret. Den behöver sannolikt utbildning. Hur man ska hantera känslan av cannabis. Vad man bär tänka på. I vilka sammanhang passar cannabis i. Också rekommendationer om att inte blanda det. Alkohol och cannabis är kanske inte bästa combon. Ju med att jag är finsmakare så stoppar jag inte i mig mediciner, alkohol eller annat. Det har hänt att jag har smakat på en sniffa eller mjöd som alkohol men dessa händelser stannade där. Jag kände inte behov av nästa gång. Jag är inte heller glad för att testa annat. Det handlar fortfarande om konsten för mig. Konsten går förre allt annat. Det har hjälpt min själ att överleva.

Cannabis är en trygg medel särskilt för mig som är kreativt lagd. Jag intar det helst i samband med arbete. Jag vill få ur den flera saker samtidigt. Personlig utveckling alltså ett steg närmare i en färdighet, utveckling av verk/produkt, framförallt planering och god stämning. Att börja med att lira musik i ”normaltillståndet” är en upplevelse. Sedan några penseldrag, planering, alltså en effektiv och skapande botmedel för ptsd som i vanliga fall slår ut kroppen. Som en osynlig kramp. Ren ptsd är inte kreativ, tvärtom, förlamande och samtidigt smärtsamt, abstrakt i mitt fall. Jag har många lager av olika ptsd punkter. Det blir heavy metal och det krävs enorm styrka och energi att kunna bära det. Cannabis ger mig möjlighet att kunna landa i mig själv, en sorts permission från helvetet.

Cannabisen har blivit en sån sak att jag blev alltmer restriktiv med vem jag röker med. Helst gillar jag att röka  själv och jobba. Njuta av egentid. Ha schysst nattstämning, sitta med en synth, gitarr, eller ha musik i bakgrunden och göra annat. Kanske fota, redigera. Systemet inspirerar sig själv. Jag tröttnar aldrig. Jag njuter av lugna stunder. Det känns som lyx. Fast om ens då man kan vara lugn, jagad som villebråd.

Det undermedvetna får inte en chans att känna lugn.

Ifall cannabis är inkörsport? Det är fel ord att fokusera på. Det är som att beskylla ölälskare att de är blivande alkoholister. Frågan är hur vi kan urskilja växten cannabis från allt annat och ge den allmän positiv acceptans.
Också ett spännande allternativ till alkohol som dessutom gör filmkvällen ännu roligare. En fredligare variant alltså.

Jag satt där och diskuterade idéer med en brasiiiansk arkitekt vid kanalen i Amsterdam. Det var fullt med uteserveringar och folk. Alla rökte och alla var normala, trevliga. Ingen slogs, ingen spydde, svimmade eller betedde sig som zombie. Jag mins det eftersom min spända undermedvetna sökte av området med granskande ögon. Som rök en holk och bli som folk typ. Jag har rökt med kirurg, vanligt folk, polisanställd, affärsmän, andra konstnärer och musiker, också personlig tränare är med i listan. Att upptäcka magin i livet på nytt. Bort från ll stress. Kunna njuta av smaker som aldrig förr, höra hela registret av musik och uppleva film ur en annan dimension som innefattar även vår vanliga, känna sig levande. Det är vad som helar i sig bland annat. Det är vad växten erbjuder, ett liv. Färdig med sina receptorer att koppla oss upp på rätt frekvens genom våra receptorer i hjärnan som är utformad för att passa ihop med växtens. En otrolig symbios! En mer kreativ, avslappnad och givande frekvens översatt genom vår kropp att upplevas och bevittnas med ögon, öron och skinn, utåt som inåt samtidigt. Det blir lite Walt Disney feeling om man tänker efter. En harmlös och trygg känsla man är rädd om.

Jag åter fokuserar på frågan. Det är alltså en fråga som behöver vägledning/utbildning och särställning i positiv bemärkelse. Den har funnits vid människans sida otroligt länge. Det har forskats om det. En grässort. Jag tror att det finns tillräckligt mycket kunskap om cannabis redan om den har följt mänskligheten så länge.

Varför är cannabis olagligt?

Trots att den har följt oss bevisligen under historien klassas den som skräckens växt. Varför brände de kvinnor på bål förr i tiden? Nu vet vi hur korkade våra förfäder var. Peka på någon som häxa och bränner henne levande. Fy vilken död. En av de vidrigaste sätt att dö på. Hur korkade var människor förr i tiden. Och det var allmänt accepterad. Det är som idag. Samhället i sin helhet har inte kommit till den utvecklingen än. Det är säkerligen så andra generationer kommer att se på oss. Så korkade de var. De såg bara häxan för att avreagera sina sadistiska begär på någon som kanske var helt harmlös eller rentav försökte hjälpa människor med sina örtkunskaper. Det förvånar mig att civilisationens krona, Sverige har den högsta drogdödligheten i Europa. Någonting är mycket skevt. Det är allt annat än humant. Folk stressas sönder. Vi pratar om den humanitära stormakten som glömde sin identitet som humanitär. Det är som om någonting barbariskt hänger kvar från vikingatiden. Någon sorts begär att jaga och plåga folk, samtidigt som att inte ge vettig möjlighet, särskilt för beprövade människor som är dessutom i behov av det och vet vad som passar dem bäst. Lite som att ge kött till en vegan. Veganen dör inte av köttet, det är ju livsmedel men effekterna kan bli långvarigt psykiska för veganen.

Faktum är att här finns många krigsdrabbade människor, många är traumatiserade. Det finns många som är så skadade att de är inte kapabla till mycket mer än ren överlevnad som oftast är brutal.

Min idé är att ge dem ett syfte. Bara i Berlin får de in 29 miljarder i skatt som kan läggas på skola, äldreomsorg, infrastruktur. Det ger tiotusentals jobbtillfällen. Allt från uppbyggnad av växtanläggningar, distribution, logistik, återförsäljare, nya affärsmöjligheter, aktier. Säkerligen fler fördelar.

De kvaddade människor som stressas ännu mer av Sveriges icke humana syn på cannabis bidrar till att det blir mer stök. Dessa människor som anses vara ointegrerbara enligt många behöver få ett syfte. Alltså ge dem ett syfte att de kan slappna av, känna glädje, få bygga, distributera, betala skatt, känna sig stolta så att de kan känna och visa tacksamhet. I såna fall är jag helt övertygad om ett lugnare samhälle, massiva pengar i statskassan, där föds begreppet pensionsräddare till verklighet. Jag hade känt mig skitstolt att få vara delaktig i laglig marijuanahantering. Som Belushi, kolla honom. Han har egen rökafarm och helar sin själ med röka. https://www.belushisfarm.com/

Så varför är det olagligt men en helverkande gift som alkohol inte är det. Det är märkligt. Det verkar ha många anledningar. Svensk drogpolitik eller inte human. Det verkar vara uppskattat för att ge polisen mer arbete och träning. Det skapar otroliga spänningar på alla sätt och vis. Typ av brottslighet som får mig att blekna i ansiktet, som att skjuta ett barn. Det är faktum att det har hänt. Det verkar dessutom eskalera. Det föder avsky och hat. Kanske är det en lukrativ verksamhet för dolda krafter som drar ekonomisk nytta av det att låta allt pyra. Jag har dock inget konkret svar men desto tankar och en del frågetecken.

Du är konstnär, kan vi se några bilder på dina verk så våra läsare kan se exempel på din konst?

När du självmedicinerar för trauma, vilka strains använder du, vilka är bäst för dig?

Alla strains är kompatibla med mig. Jag är udda. Mannen som aldrig har druckit en öl. jag verkar ha starka antialkoholgener.
Däremot har min hjärna full mottaglighet med receptorer för annat än alkohol, thc vilket är mer anpassad för min konstruktion som människa.

Vissa saker kan jag leda tillbaka i barndomstrauma som har gett positiva effekter. En sådan är min sömn. Det enda stället jag kände mig trygg och ifred var min sömn. Jag kunde drömma hur stort som helst. Skapa en existens därinne som jag än idag besöker med lika stor glädje. Jag är alltså mannen med den naturliga sömnen. Därför kan jag sova i lyxsäng lika gott som på köksgolvet eller kall betong. Jag har förstått att det finns många som önskar kunna sova som mig.

Det behöver jag inte cannabis för. Men drömmen blir boostad med cannabis. Dock är jag inte intresserad av röka för sömnens skull däremot för vaket skapande tillstånd.

Jag brukar börja med lite smulor för att inte chockera kroppen, ta en liten klunk typ. Sedan ökar jag på till önskad nivå. Stämningen är skitviktig. Teknik får inte strula, material man jobbar med får inte ta slut, allt ska vara lugn, perfekt, ha lite musik eller en serie i bakgrunden,. Använda mig av sinnesstämningen där stress slåss ut och jag får möta mig själv på en annan nivå. Det kräver ordning och elegans.

I mitt fall fungerar alla strain på mig som kan neutralisera stressen och låta mig skapa på ett sätt som vanliga människor är inte förunnat. Det kräver en hel del.

När jag är på nivå, det är som symfoni med livet. Inga negativa tankar får distrahera, man landar ju i känslan, in i djupet som vill uttrycka sig. Drygt sällskap kan förstöra det. Både nivån och tiden är begränsad så jag vill vara mån om att använda mig väl av det.

Därför styr jag den vakna känslan oavsett vilken strain jag röker. Även på indica, jag blir inte trött av det.

Tycker du det är svårt att få tag i bra kvalitet?

Det är beror på var man bor och vilka man vill omge sig med. Jag försöker ju skydda mig från stress, tomprat och meningslös underhållning vilket uttråkade människor kan besvära med. Sånt suger bara energi. I större städer är det inget problem. Säljarna står vid tunnelbanan och frågar om du vill handla. Det blir bara typ ett snabbt ögonblick på varandra och både förstår. Så lätt. I storstäderna finns ett annat nätverk.

Det är svårare om man bor avskilt, på landet eller öde ställen. Man kanske inte passar bra ihop med just rätt rökasällskap och då hellre får det vara. Jag har ju massa annat för mig och här på landet jag är nu har jag inte träffat en kreativ eldsjäl som lever för sitt skapande. Det är såna möten som ger mening och är berikande. jag själv är restriktiv med sällskap som saknar det där. Det leder bara till stress och meningslös tid särskilt om jag är mitt i inspiration och hellre vill njuta av att se ett verk eller skapelse växa.

Med den inställningen och på en avskild plats är det konst i sig att få tag på cannabis. Det får inte heller bli en livsuppgift snarare komplement. Det är viktigt i mitt fall att jag inte slösar känslan bort utan får någonting kreativt ut av det. Någonting som manifesterar sig, en webbsida, retuscherad foto, beats, tavla eller annat kul.

Kvalitén brukar inte vara problem med. Särskilt med dagens utveckling och som resulterade i olika cannabisprodukter som olja, vax osv. Det har vänts in och ut på växten ordagrant med långvarig forskning, kultivering och förädling.

Tror du CBD kan vara något för dig tills dess att cannabis legaliseras?

CBD har ingen verkan på mig. Jag är kräsen men det hjälpte inte. CBD var som att dricka varm chocklad. Det skapade mer skada än nytta. Jag liksom nervöst väntade på, vad händer nu? Var är feelingen? Det var som att ge en mammut en myra att äta upp.

Bara kännbar frekvens fungerar på mig. Det kan också vara genetisk. Det finns olika sorters receptorer i hjärnan, rätt fascinerande.

Du blev nyligen tagen av snuten, vad hände?

Poliskvällen. Jag fyllde 50 några dagar innan. Jag var spänd och kände obehag. Jag firar inte högtider, inte ens nyårsafton och definitivt inte födelsedagar. Koppla det till långt gående barndomstrauman. Vid dessa tidpunkter vill jag gärna ha det som vanligt. En sorts förnekelse. Denna gång valde jag dock att fira men motvilligt. Allt gick jättebra med en person närvarande. Det kändes lagom. Vi var ganska stillsamma dessutom.

Sedan somnade jag just den dagen redan 6-7 på kvällen när jag hörde stök senare. Jag rusade upp yrvaken. Jag var övertygad om att det var rånare. Jag satte mig i ställning för att kunna nå min katana. Jag har tränat många år battojutsu bland annat och behöver inte lång tid för att göra mitt, då ska svärdet vara helst i sin saja. Det ger extratjusning att kunna dra och veta hur och vad. Det hade alltså kunnat gå illa. jag förstärker här, det är inget dolt hot utan analys på läget. Vad skulle jag göra om tanten i huset angrips av rånare? kanske livsfara? Det krävs ögonblick att kunna tolka läget särskilt panikvaken som jag var. Sen mötte jag första polisen öga mot öga. Jag var inte övertygad och avvaktade, som en stegmotor, click by click uppdaterad i varje milisekund. Jag är glad för att jag hade sinnesnärvaro även i en sån stund och inte drog vapen. Jag hoppas att polisen inte upplevde hot och hade en trygg vistelse. Endast om tantens liv står på spel i en situation kan jag gå till avvärjande attack och det kräver enormt mycket ansvar. Med andra ord är jag beredd att försvara henne med mitt liv.

Polisen frågade mig om svärdet vilket jag inte har lyft upp. För att lugna honom berättade jag om att jag är också cosplayer och visade min garderob. Svärdet har också förekommit vid cosplayfotografering. Alla har överlevt. Mitt svärd är alltså inte blodtörstig men väl lärd att kunna utöva konst vilket ska inte skänka harm.

Det blev 5 poliser. Det kändes surrealistiskt. Jag trodde att jag drömde. De hade hund också. De gick ut också på tomten med stora ficklampor. Vem vet, de kanske letade efter cannabisplantor i vinterkylan. Jag hade lugnt kunnat tala om för dem att de växer inte såhär års. Efter ett tag så började det bli mer intressant. Det var som i en James Bond film eller rentav Matrix. Polisen undersökte garderoben som var delad från en annan garderob. Det var ett litet håll där. Polisen var duktig. Han undersökte väggen noga. Jag frågade honom om jag ska lysa in i hållet, det fanns ett annat uttrymme på andra sidan med öppen dör där han har redan varit. Han funderade högt ifall väggen är gammal eller ny. Det kändes helt Agent-X 9. Det viktiga är att allt gick lugnt till. De fick med sig några gram.

Insatsen var enorm. En hel armé. Jag bad polisen snällt om han kan lämna kvar en bit röka men han svarade att han får inte. Jag fick krypa på golvet i en timme för att hitta små osynliga smulor för att motverka den chockerande händelsen. Jag tänkte, han tar min röka och säkert röker upp den själv. Det hade jag gjort om jag hade varit han.

Jag har pratat med dem i förhör och jag märkte på rösten och viljan att de vill inte förstå, de envisades med att packa på mig anklagelser som jag var oskyldig till. Jag erkände för att bli av med dem. Jag kunde inte riskera en ptsd anfall. Det är levande skräck så jag går in i felsäkert läge, limp mode alltså. I skrivandets stund är jag inte dömd.

Har du provat andra mediciner för dina trauma?

Många unga har idag diverse psykiska besvär, det verkar nästan bli den vanligaste sjukdomen. Vad har du med lite erfarenhet på livet för tips till dagens ungdom?

Jag kommer från en annan tid. Det var dessutom bakom järnridån. Hur det var? Många vuxna obligatoriskt tvångsarbetade varannan lördag gratis förutom som i mitt fall, min mor vaknade redan halv fem varje morgon för att sedan ibland komma hem tio på kvällen halvdöd efter hårt arbete på ogästvänligt ställe. Hon gjorde sitt bästa men slitet gav henne inte tid att fördjupa sig i varken känsla eller talang. Hennes kärlek kändes som tvångsmässig neurosis. Den var genomsyrad av tomhet, själlöshet, balans på farlig galenskap, som en demon talade genom henne och hon försökte göra motstånd men lyckades aldrig. Det är så många vuxna blev. jag har intervjuat några gamla klasskompisar. Jag hade ingen aning om att de också utsattes. Det blev resultatet av söndrade vuxna. Nya generationer av trasiga människor som försöker överleva som unika. Det kändes unikt. Jag trodde att de bara slog mig i klassen. Det var svårt att bära den sorgen ensam. Brutaliteten och hatet upphörde aldrig. Det är än idag konflikt med min släkt. Hela släkten. Jag har knappt sett de under alla årtionden. Jag accepterade inte vad de utsatte mig för och hur fegt de gaddade sig ihop för att dölja sin brutalitet som om det aldrig fanns. Men jag finns ännu. Jag gjorde motstånd. Det är en obeskrivlig känsla att sväva fritt utan några rötter, det formar en, man utvecklar andra sinnen i mitt fall den kreativa.

Livet bakom järnridån var komplicerat. Ordning, dold brutalitet, man fick slå sitt barn som många har utvecklat till sofistikerad tortyr. Nonstop rädsla. Kontroll. Mobiltelefon? Internet? Den tiden dessutom? Psykolog? Skydd? Glöm allt sådant. Det var som att vara strandsatt i en mardröm. Leksaker? Jag var glad när jag hittade ett tuggumipapper som jag kunde beskåda och lukta på. Det krävdes speciell stake för att kunna härda ut men det skaffade man på vägen. Jag hade ingen chans att göra motstånd då. De hade kanske dödat mig. Men sen när jag blev fri.

Vägen var dramatisk, osannolik många gånger, abstrakt eller surrealistisk. Det blev många kapitel och varje kapitel gav sin bit till att bygga en egen verklighet, en stark sådan som alltid är med mig, den kreativa andan.

Jag vet att det är inte heller lätt idag. Det är en helt annan generation som föddes in i tekniken och all press som det innebär om hur man ska vara jakt på status, talang, utseende och allt det som man längtar efter. Detta är presentgenerationen som vill ge sig själv allt i present. Det ser abstrakt ut från mitt perspektiv men har full förståelse om att jag lever i en föränderlig värld, därför är jag inte förvånad utan konstaterar med intresse. Det är att fascineras av livets helhet.

Det är inte lätt att ge ungdomar råd. De vet bäst. Jag vet hur det var själv. Att råda de känns gubbigt. Att inspirera de funkar mycket bättre tror jag. Visa de schysst kunskap, kreativitet som ger någonting, att fascinera. Det är lite som med trolleri. De har kapacitet och alla andra åldrar som väljer att inte stänga dörren för sin egen utveckling. Min mor var en extrem exempel på det och jag är hennes absoluta motpol.

Så vill man inte bli och har man upplevt det där så vägen tillbaka är minst lika tung men det är värt ett försök. Det är bra att sätta sig ner när man har tråkig och se rakt in i något obegripligt som koder för att ett par år efter kunna lira som kodare eller webbdesigner, samma sak med en gitarr, fota eller överhuvud taget med allt som man kan berika sig med. Det är coolt att kunna. Helt enkelt, om det gör ont då är det fel. Det finns en anledning till varför det gör ont. Särskilt i ungdomars fall som är bundna att leva hemma omringade av pressande och mindre snälla familjer. Självklart är det inte fel på den ungdom. Det är dessutom en förvirrande tid. Man står ju inför att möta hela världen. Det är lätt att det går snett och drömmarna tar skada av omständigheter som är utom ens kontroll, som familjens agerande till exempel.

Det är lätt att hamna i tron att man inte duger, att det är du som är orsaken till irritation och att de super eller vad det nu är. Det är inte du. Det är de svaga vuxnas fel alltid. Det är svårt att komma ut därifrån oskadd. Man blir medberoende, känslor utpressas, det blir inre konflikt och det känns inte bra. Beskyll alltså inte dig själv. Det är svårt att veta hur man ska agera när man befinner sig mitt i smeten eftersom varje situation och dröm är olika. Det enda du behöver veta är att du som ungdom har rätt att drömma, växa, känna dig duktig, och få ge så många fantastiska egenskaper till dig i present som du bara kan. Det för att du är människa och det bor massa dolda superkrafter i varje människa.

Mitt råd gäller naturligtvis inte bara ungdomar som befinner sig i spänd tillvaro utan rent allmänt.

Andra fakta om min bakgrund. Jag visste inte vad drog var förrän senare i vuxen ålder. Jag visste inte ens att sånt existerade. Jag minns när vi blängde in i skyltfönstret på Värnhemstorget i Malmö, det kom fram en man som frågade efter tjack, det hade vi naturligtvis eftersom vi spelade schack. Sakk, tjack, det lät snarlikt. Vi hade aldrig hört talas om tjack. Situationen blev konstig när vi svarade ja och började traska hemåt. Han verkade vara mycket intresserad, det syntes på honom. Sen diskuterade vi hur länge han har spelat. Det var i många år. Det hela blev bisarrt.

Jag har aldrig levt med alkohol, inte ens öl. Inga mediciner, och allmänt brukar jag vara restriktiv med vad jag stoppar i mig. Jag vill inte ruinera mitt jag och det krävs att jag kompromissar. Alkohol äcklas jag rentav även om jag har smakat några enstaka gånger. Kanske 3-4 i hela mitt liv. Jag var inte imponerad men det är en smaksak. I alla fall har jag inte supit död på min lever eller annat. Lite positivt finns det i det hela.

Vi skulle spontant rekommendera att prova svamp, ayahuasca och ketamin för att komma åt roten av traumat, är det något du övervägt?

Jag har aldrig testat svamp, ayahuasca oeller ketamin trots några år i techokretsar i Köpenhamnsperioden. Jag är otrolig känslig för vad jag prövar och hur. Jag har testat en halv LSD 2 gånger för 22 år sen och en gång 2TB, ungefär samma period. Det räckte. Tänk dig att ha vandrat i evigheten, den galnaste trippen man kan uppleva och sedan grejer på det. Det kan triggas igång och boostas så att det blir skrämmande. Tvärtom, jag vill vara här och nu och så jordnära som möjlig. Jag har ju upplevt det ultimata trippet och attraheras inte av hallucinationer. Cannabis boostar perfekt till gränsen utan att tippa över till galenskap. PTSD som jag själv har är en gåta. Med egna ord, i en trauma, kroppens celler pressas till sina gränser och fastnar där. Det blir den nya riktlinjen för kroppen. Survival mode. Boostade sinnen. Vakenhet. I mitt fall, jag har vandrat ju på andra sidan och där blev mitt sinne utvidgad, det blev en ny referens att jämföra och se genom. Krafterna som andra sidan och ptsd-n är överväldigande och mäktiga så som de är i sina naturliga tillstånd. Att drabbas av de kan leda till panik. Den helt enkelt tar man ur bruk. Lite som tandverk som förlamar koncentrationen fast om tandverk är en blomma så ptsd är ett träd. De flesta flyr ifrån det. Många tvingas in i definitiva öden. Det är svårt att hålla tyglarna. Det kräver en erfaren ryttare en sån som rider på demoner för skojs skull.

Jag har aktivt forskat i känslan länge. Jag som konstnär måste förstå processen, vad det handlar om, analysera, reaktioner, studera mig själv som objekt. Hitta svar.  Känsla är en del av konsten, den måste förstås.

Vad är alternativet? Fly? Panik? Smärta? Lidande? Eller en ny syn på det hela? Att både cellerna i kroppen och sinnet lever i utvidgad perspektiv och referenspunkter. Att förstå storheten i känslan och istället för att fly ifrån bli ett med den, med hela kraften. Det måste kännas som pånyttfödelse. Att synkronisera förståndet till de nya referenspunkterna istället för att göra motstånd. Det är vad jag utövar nu. Det känns positivt helskruvat.

Därför har jag så strikta principer. Jag är utvidgad. Både gällande cellminnet och sinnet. Och nu väljer jag att gå in i och synkronisera med de krafterna och bli ett med dem. Det är tvärtom som jag är van vid.

Meditation och yoga är ju också aktiviteter som kan hjälpa, har du provat?

Jag har varit involverad i meditation som till exempel Silva Mind Control som bygger på förståelsen för hjärnans olika frekvenser. Yoga har jag bara slickat på.

Jag är mer rörelseman. Långsamt som snabbt, som thai-chi, wing-tsun, och sedan många år battojutsu. Alltså levande koncentration och meditation. Som 50 åring gör jag naturligtvis armhävningar på endast tummarna med öppen hand.

Att måla handlar också om kontroll, kropp, rörelse, koncentration, som en vaken meditation, total närvaro.

Allt det här bygger på otrolig lång forskning om jaget med tillhörande praktik.

Planerar du någon utställning där man kan beskåda din konst?

I allra högsta grad. Jag planerar för fullt, beställer material som saknas, det hela är avancerad. Om konsten. Just nu planerar jag min 3.0 Det krävdes åratal av studier och fördjupning. Min personliga konstnärliga uppgift är innovation utan att gå ifrån de traditionella sätten som användes hundratals år sen som standard. De mästarna var otroliga. Vad kan jag göra om jag väljer att behålla den fina och platta ytan på duken med motiv och teknik som förr? Ska jag klistra in skruvar och spegelbitar? Det är för billigt för mig. Så lätt ger jag inte upp.

Uppgiften är alltså att göra en brygga mellan då och nu. Transformativ hyperrealism.

Rätt udda när motivet klär av sig och sedan på, man ser allt under, kan vara vad som helst där. Och beroende på behov upp till 20 dimensioner som samverkar. Då ska det vara möjlig att se motivets inälvor och anatomi inifrån om man följer manualen. Självklart krävs det filosofiska aspekter som grund, manual, varje detalj förklarad. Det är inte en sorts konst som jag bara skiter ut. Det är vetenskap också i lekfullhet. Jag går ner ända till cellnivå att beröra betraktaren med. Det är vad jag kallar för moläkulär pigment. Det är alltså en avancerad konstruktion bakom. Då kan jag också leka med andra konstnärer och måla in deras verk i mitt som blir bara synlig om… Typ som en förra köpare Micke Lind, fintfolk med stort intresse i konsten, han bad mig signera tavlan, ”Who the fuck is Picasso.”

Tavlorna är kapabla att förvandlas helt sjukt. Målad i olja. Vissa oljefärger tillverkar jag själv. Allt är dolt i färgerna, i pigmenten. Det är lite kemi. Den filosofiska delen att sammanbinda då med nuet är lika viktig del.

Mitt på allt såklart den osynliga texten över hela tavlan. Budskapet. Varje tavla har en manual. Det ser jag som min konstnärliga skyldighet att veta vad jag gör. Jag använder aldrig termen utan titel.

Den sjukvård vi har är något vi är starkt kritiska emot, då inte bara psykiatrin utan hela apparaten. Allt från de sterila lokaler som inte på något sätt inspirerar till tillfrisknande och det enkelspåriga med att det är alltid symptom som behandlas, har du ont så är piller lösningen, snarare än att hitta vad som i grunden skapar det onda och försöka bota det. Hur tror du att det “perfekta systemet” skulle se ut? Har du några tips till sjukvården?

Det är en otrolig komplicerad del. När man mår dåligt är det sista man behöver är något skrämmande. Tillfrisknande borde vara målet men hela apparaten hade blivit arbetslösa om alla vore friska. På något sätt är det viktigt att upprätthålla auktoriteten samtidigt som att olja motoriken för att hela systemet igång. Sjukvården är inte bara dålig. Den gör också bra saker. Den okänsliga delen upplevs naturligtvis lika okänsligt för de som drabbas av det. Man vet inte heller vem man möter, personen kanske hade en dålig dag, sovit dålig, inte är på humör eller vad som helst. Sen blir det bara fel. Man måste vara duktig för att fånga läkarens uppmärksamhet. Det handlar inte om tricks, det handlar om närvaro, uttryck, kroppsspråk. Det handlar om att fånga en mycket upptagen människas uppmärksamhet om varför just du.

Det är en avancerad värld vi lever i på alla sätt. Det är som att allt håller på att urarta till en dödlig jippo som efterlämnar sig många knäckta människor. Som om vi, allmänt, rusar ihjäl oss som spermier. Styrs vi av en degenererad urinstinkt?

Första mötet för mig med sjukvården började som ett privat möte på gatan. Jag rymde hemifrån. Jag fick vittnesmål per mail hur min mor satte kniv mot min styvsysters ansikte och hotade henne. Jag orkade inte mer. Jag ville liksom bara måla. Det här är min urinstinkt.

Jag var mentalt utmattad och försökte vila upp mig i en trappuppgång. Jag satte mig mellan två våningar för att kunna få lite sömn sittandes. Sedan väckte en äldre man mig. En överläkare. Jag intervjuade hans son efter alla åren och ledsamt fick jag läsa även om hans öde.



Lite som i Milleniumtrilogin. Mannen höll mig fången även om jag var fri för övrigt. Jag hade inget annat val, jag var ung, vilsen i ett främmande land utan att känna någon eller veta vad jag ska göra. Mitt första möte med sjukvården var livsförstörande. Det tog mig årtionden att kunna prata om. Vissa saker var så dolda i mig att jag helt enkelt höll tyst. Såna händelser gör att jag är fortfarande vaksam. Jag äter aldrig mediciner till exempel. Hela denna story bara en till på min överlevnads meritlista.

Konstigt nog lever jag än efter allt. Hittills har jag haft jäkla tur med hälsan. Dock har jag haft till och från med sjukvården att göra. Det är en lång utredning. De kom inte riktigt fram vad det var. Jag är inte helt kocko men någonting var det. Då kom en genialisk terapeut på saken, det är ptsd, ganska tät packad sådan. Det var så uppenbart. Sen började jag förstå mig själv.

Jag har fått jättebra kontakt med mina kontakter med det beror kanske också på vad de möter i mig som människa. Det är inte lätt uppgift varken för dem eller mig, just därför måste mötena vara fascinerande, givande. Jag vill göra deras jobb intressant. Bjuda på show, allvar, uttryck och också ödmjukhet. Att låta mötet med sjukvården vara en upplevelse inte bara personnummer versus administratör. Vi är ju människor, vi bär alla på en story, låt det bästa av våra storyn stråla genom våra ögon vid nästa möte. Det gör under. Det blir mänskligt. För att sjukvården ska bli perfekt behövs mycket mänsklig känsla också. Mina terapeuter är två kvinnor. De är som änglar. Jag är djupt berörd och den vördnad jag känner och växer i mig hjälper till att dämpa smärta.

Piller kan vara lösningen i extrema fall. Det finns säkert sådant också. Men att medicinera barn och ungdomar med ritalin och allt det där är ju inkörsporten till den fruktade delen av narkotikan. De där medicinen är ju rent tekniskt narkotika. Där är ena inkörsporten.

I mitt fall pratades om traumaterapi vilket vi inte började med. Bedömningen var att det är bättre att köra en annan metod, framåt istället. Jag vet att det är helt rätt. Jag ser deras metod som innovativ och det också väcker min nyfikenhet. Det är motiverande. Jag jobbar febrilt med att bli klar med en serie oljor och kunna fascinera dem. Att det var inte förgäves.

Som jag ser det. Vissa ställen kan vara totalt mentalt nedbrytande, omotiverande, man blir själlös. Vissa kloka chefer tycker att det är bättre så eftersom folk jobbar bättre. De ska inte ha det roligt. Det är så old school.

Själlösa människor ger själlös resultat, folk trivs inte på jobbet, mer spänningar uppstår, själlöshet krackulerar.
Därför är det absolut viktig med stimulerande arbetsmiljö. Bara för att det är fint betyder inte att man ska börja dansa på sitt arbetsbord. Det ger bara en själslig behag som ökar närvaron, viljan att vara där, mer engagemang, har bara positiva effekter.

Redan runt år 2000 när jag arbetade med miljön på Malmö Barnsjukhus så gick jag rakt på sak i media.

Citerar; ”Att hälsa och miljö hör ihop är väl känt. Ändå såg det fullständigt deprimerande ut på barnkliniken i Malmö, med grå väggar och golv och en massa trista dörrar inne på avdelningarna. Det hjälpte inte att personalen hade försökt piffa upp med teckningar och dekorationer, miljön förknippades ändå med de TV-bilder man ibland upprörs av från Öststatsländerna – men detta var i Sverige år 2000.
Nu är dock en förändring på gång till det bättre. Två unga konstnärer, har på eget initiativ tagit på sig uppgiften att färgsätta både väntrum, korridorer och trapputrymmen. De har också tillverkat rejäla pedagogiska lekredskap till alla de barn som tillfälligt besöker akutvårdskliniken eller är inlagda på någon avdelning. ”